Efter fyra dagar i Tokyo har vi sett och träffat mängder av tokyobor. Vi har frågat efter vägen, beställt, handlat, tackat och sagt hejdå. Men förutom det har vi i princip inte pratat med någon. Inget som kan liknas vid ett längre samtal i alla fall. Språkoroblematiken är starkt bidragande, men det känns också som om det beror på något annat. I storstäder som New York, London och Paris är det många som vill prata, lära känna. Tokyoborna verkar däremot vara mer som svenskar i allmänhet. Man håller sig på sin kant, umgås me de man redan känner och tränger sig inte på. Kanske är de till synes sovande människorna på tunnelbanan också ett tecken på det? “om jag blundar behöver jag inte prata med någon”,